Möte med en eldsjäl av rang

Johan von Schreeb är en hjälte av rang. Han är kirurg och professor i katastrofmedicin.
Han arbetar för WHO inom traumavård och leder även Karolinska Institutets Centrum för hälsokriser. Dessutom är han en av grundarna till Läkare Utan Gränser i Sverige. I en tid då världen drabbats av enorma katastrofer där ofantligt många människor förlorat nära och kära, hus och hem är hans arbete nödvändigare än någonsin.
Text: Sandra Vlajkovic & Susanne Ytterskog 
Foto: Martin Stenmark
Fem snabba

Förebilder: Hans Rosling.
Ville bli som liten: Modig.
Livsmotto: ”Lämnas man ensam med sin egen svaghet är människan kapabel till vad som helst.”
Bästa bok du någonsin läst: Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.
Hobby: Driva det konstnärsdrivna galleriet Candyland och DJ:a.

Som liten ville han bli cirkusdirektör och hans första yrke var lagerarbetare. Det som gjorde att han bestämde sig för att viga sitt liv åt att hjälpa människor som har det som värst, var då han såg en bild i tidningen på en fransk läkare som red över bergen i en snöstorm i Afghanistan. Han reste i en konvoj med mediciner och material. En sådan läkare ville han bli. Han har varit stationerad i Mosul i norra Irak, i östra Ukraina, i Donetsk och i Yemen där han arbetat med traumavård. Under ebolaepedemin i Västafrika, i Beirut efter explosionen i dess hamn och i Libanon för att mobilisera intensivvårdsplatser för covid-19. Bara för att nämna en liten del av de slagfält som varit hans vardag.

Hur är läget gällande katastrofer i världen just nu? Det känns som om de blivit fler
och värre.
–Vi lever i en ny värld där katastrofer håller på att bli en del av vardagen. Klimatförändringars effekter, översvämningar, extrem hetta, krig i Ukraina och mellanöstern, nya pandemier. Vi är tvungna att vänja oss med en ny normalitet som utmanar hur vi ser på samtiden. Många av de här utmaningarna blir allt mer komplexa, och det blir svårare att hitta enkla lösningar. Lösningen är inte bara en doktor med sin läkarväska. Komplexa problem utan enkla
lösningar kan leda till uppgivenhet, men det kan vi motverka genom ökad kunskap och bättre förståelse samt fler engagerade individer som kan vara med och bidra.

Vid vilka insatser upplever du att du har gjort mest nytta?
–De mest meningsfulla stunderna är mitt arbete som kirurg. Särskilt vid katastrofer som jordbävningen på Haiti 2010, i Afghanistan, Sierra Leone och Rwanda. Jag har många gånger varit med om att rädda liv och det är en hisnande känsla att ha ändrat på historien. Det går att göra mycket, speciellt i katastrofer, där i stort sett allt saknas och behoven är enorma.

På senare år har jag ägnat mig mer åt att använda min kunskap och erfarenhet till att bygga nästa generations förmågor. Genom de utbildningar vi ger på Karolinska Institutet och vår forskning förändrar vi även världen på ett mer systematiskt och långsiktigt sätt. Samarbetet med världshälsoorganisationen WHO förbättrar kvaliteten på katastrofmedicinska insatser globalt. Men den kliniska insatsen som kirurg känns som den viktigaste, det är genom direktkontakten med patienter som det humanitära uppdraget skapas. När folk har blivit av med allt och det är många skadade – det är där Läkare Utan Gränser är som bäst. När man snabbt ska få in material, sätta upp fältsjukhus eller säkra att det finns tillgång till vatten och toaletter samt tak över huvudet. Det sista kanske inte är lika sexigt som traumakirurgi, men om det är där problemet ligger, får man tvinga kirurger att gräva latriner istället för att operera.

Vilka har varit de värsta katastrofer du upplevt?
–Jag har alla katastrofer inom mig. Mötet med de drabbade och alla berättelser. Men bland
de tyngsta är nog mitt arbete i Rwanda strax efter folkmordet. Jag hade patienter som dog på operationsbordet, det kommer jag aldrig undan. Det är speciellt bedrövligt med katastrofer som människan själv har skapat, som i fallet med kriget i Ukraina och situationen i Mellanöstern. Det är smärtsamt att bevittna vad människor kan göra mot varandra. Samtidigt är det förfärligt när mänsklig inblandning genom klimatförändringar bidrar till katastrofer som tyfoner och översvämningar. Sen finns det såklart personliga händelser där jag har blivit bombad eller levt under hot om beskjutning där jag har varit riktigt rädd, till exempel i Afghanistan under kriget där på 1990-talet.

Vad upplever du att vi lyckligt lottade behöver bli bättre på?
–Jag tror att det ändrade världsläget påverkar oss som samhälle. Vi inser att vi är lyckligt lottade, men får aldrig ta det för givet. Vi måste ha förståelse för att vi lever i en värld som hänger ihop, att ett virus och konflikt i andra delar av världen kan påverka oss, och att vi måste söka förhindra det. Det handlar om att vara visionär, visa ledarskap och tänka på lång sikt. Inte låta oss nedslås av hoten från klimatförändringar och krig, utan istället enas. Begrepp som omtanke och solidaritet, som nästan har gått förlorade, måste re-brandas. När vi talar om framtiden kan vi inte bara fokusera på ekonomiska investeringar, utan måste även investera i framtiden och engagera oss aktivt för att förstå och lösa problem.

Inom filantropi är väl Bill Gates en förebild när det kommer till att ta sitt ansvar på allvar och engagera sig fullt ut. Det är något vi behöver se mer av i Sverige. Att fokusera på stora problem och försöka göra en verklig skillnad, både genom ekonomiskt stöd och personligt
engagemang, är avgörande för att skapa en bättre värld.