Av Martin Hardenberger
En lätt dimma ligger som ett tunt flor över de skotska kullarna när solen klättrar upp över horisonten. På Gleneagles, denna ikoniska resort i hjärtat av Perthshire, vaknar världen långsamt. I fjärran syns siluetten av en ensam golfare på första tee – på väg att gå i fotspåren av några av sportens största legender. För Gleneagles är inte bara en golfresort. Ett besök här är en promenad genom en guldkantad historiebok, en plats där det förflutna ständigt är närvarande.
Vi kommer ner från norra Skottland. Har kört från några av världens mest välrenommerade linksbanor och igenom The Highlands, ett böljande landskap med låg vegetation som kastar oss rakt in i en stämningsfull whiskyreklam. Tweed är ett måste. Det regnar inte men vi måste trots det slå på vindrutetorkarna. Här renar ljungen vattnet som sedan destilleras.
Vi är många som reser till de brittiska öarna för den där sanna linksupplevelsen, spelet på sandmarken mellan hav och land.
Ryder Cup föddes här
Idén om Ryder Cup – denna kamp mellan Europa och USA som numera samlar miljontals tv-tittare världen över – tog sin form just här. Året var 1921, och Gleneagles hade precis öppnat sina dörrar. Det som utspelade sig den 6 juni var en match mellan professionella spelare från Storbritannien och USA – det allra första internationella mötet i sitt slag.
Evenemanget kallades inte då för Ryder Cup då, utan var snarare en förövning. Men i backspegeln betraktas matchen som det första embryot till vad som skulle bli ett av idrottsvärldens mest prestigefyllda evenemang. Den gången vann britterna stort – med 9–3 – på en bana som idag heter King’s Course.
Matchen blev en succé som det berättades om i tidningar på båda sidor Atlanten. Kanske var den brittiske affärsmannen Samuel Ryder en av de som läste om matchen. För det var han som fem år senare, när matchen gick av stapeln på Wentworth utanför London, donerade trofén som också gav bataljen sitt namn.
Kunglig inramning på King’s Course
James Braid vann British Open hela fem gånger och var även med i den där upplagan av Ryder Cup som inte hette Ryder Cup. Han var sin tids kanske främste spelare och det var också han man anförtrodde sig till när King’s Course skulle läggas ut strax efter första världskriget. Ambitionen var tydlig: skapa en bana som både utmanar och belönar, i en miljö som förför ögat. Braid lyckades med bravur och banan håller än i dag högt internationellt snitt. Många klassar den fortfarande som resortens bästa slinga.
King’s Course här är en bana som på ett klassiskt brittiskt vis blandar taktisk golf med spektakulära vyer – särskilt på hål som det korta tredje, där en karg backe leder dig fram till det gröna hav av fairways som sedan likt en tavla väntar nedanför.
Promenaden tar dig genom det skotska hedlandskapet, med tallar och ljung som vackert ramar in fairways. Den är kortare än moderna mästerskapsbanor, men ska inte misstas för att vara enklare – här krävs tanke före kraft.
King's Course
Jack Nicklaus och jakten på perfektion
När det blev klart att Ryder Cup skulle återvända till Gleneagles 2014 – nästan ett sekel efter urpremiären – var det dags att skapa något nytt. På nytt vände man sig till en mästare. Denna gång till en amerikansk sådan. Jack Nicklaus. Den 18-faldige majorvinnaren hade länge haft ett gott öga till Skottland, och uppdraget att rita en bana för framtiden, och att dessutom göra det här i golfens vagga, var inget han tog lätt på.
”Vi ville skapa en bana som höll för världens bästa spelare, men också var spelbar för vanliga golfare”, har Nicklaus sagt. Resultatet blev Centenary Course – och en design som trots sin modernitet smälter in i landskapet.
Banan är lång, utmanande och taktisk, med breda fairways och välplacerade bunkrar. Amerikansk, säger vissa. Greenområdena är som brukligt när det kommer till Jack Nicklaus banor av den större dimensionen, dock är det avslutningen som har etsat sig fast i minnet. På 18:e hålet, med läktare byggda som en amfiteater, avgjordes Ryder Cup 2014 inför tusentals jublande fans. Europa, under ledning av Paul McGinley, besegrade ett betydligt mer namnkunnigt USA med 16½–11½.
Fem år senare hölls damernas motsvarighet, Solheim Cup, på samma bana. Det var om möjligt än mer dramatiskt när Norges Suzann Pettersen till slut sänkte den avgörande putten som gav Europa segern och kom att sätta punkt för hennes karriär.
Queen’s Course – lillasyster med stor charm
Den tredje banan på Gleneagles är Queen’s Course – kortare, smalare, mer intim. Den slingrar sig genom dalgångar och skogspartier, med ett landskap som stundtals känns taget ur en brittisk roman från 1800-talet. Trots att den ofta hamnar i skuggan av sina två storasyskon är Queen’s Course en favorit bland många återvändande gäster. Den erbjuder en lugnare runda, där precision snarare än längd belönas, och där naturen alltid är närvarande.
Queen's Course 14th tee: Photo by David Cannon/Getty Images
Ett hotell som bar en dröm
Bakom golfbanorna reser sig det som gör Gleneagles till mer än bara en golfdestination – det ikoniska hotellet. När det öppnade 1924 marknadsfördes det som ”Palace in the Glens” och var ett av de första hotellen i världen att byggas med egen järnvägsstation. Art déco-inspirerad elegans mötte redan då skotsk prakt – och här kunde gäster då som nu njuta av både champagne och hjortstek, samtidigt som de blickade ut över de dimhöljda höjderna.
Under andra världskriget blev hotellet ett sjukhus för krigsskadade soldater, men återgick efter kriget till sin roll som en exklusiv tillflyktsort för Europas jetset. Idag är hotellet varsamt renoverat, med en känsla för detaljer som är svårslagen. Marmorgolv, kristallkronor, en Michelin-restaurang – och en personalstyrka som får varje gäst att känna sig som en aristokrat.
I dag kan Gleneagles kort och gott beskrivas som en av världens främsta golfresorts, men faktum är att golfen endast är en del av upplevelsen. Här kan man rida, fiska öring i närliggande floder, prova falkjakt eller vandra i det skotska höglandet. Och för den som söker total avkoppling finns ett spa som rankats som ett av de bästa i Europa.
The American Bar – där tiden står stilla
Det finns platser som bär på en självklar elegans.The American Bar är just en sådan plats. Med sin svarta lackpanel, art déco-detaljer i krom och glas, och doften av nymixad cocktail i luften, förflyttas man direkt till en svunnen era – ambitionen lär ligga någonstans mellan 1920-talets Paris och 1950-talets New York.
Baren är liten, nästan hemlig, och det är ingen slump. Bespoke. Det är lite svårt att hitta hit och när du väl gjort det vill du sitta kvar länge – kanske med bartenderns egen tolkning av Negroni i handen, medan pianisten i hörnet varsamt tolkar Cole Porter.
Jag rekommenderar dock att ta en titt på smakkartan i den tygbundna bok som utgör menyn och sedan låta bartendern vägleda dig in i kvällen.
The American Bar är mer än ett vattenhål. Det är ett statement. En hyllning till en tid då man klädde upp sig för en drink och där varje samtal bar en gnutta mystik. Och på Gleneagles, där historien alltid ligger tätt under ytan, känns det som den rimliga platsen att låta kvällen ta sin början – eller sitt stilfulla slut.
Eller båda delar.
Men ändå är det något med golfen som ligger som ett pulsslag under allt annat. Kanske är det historien. Kanske är det känslan av att varje slag du slår där ute inte bara är ditt eget – utan också ett eko av något större.
För Gleneagles är inte bara en plats. Det är ett kapitel i golfens egen roman. Och den berättelsen fortsätter att skrivas, hål för hål, dag för dag.
