Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Som en elefantunges vilda upptåg på mall of scandinavia

AV: Marcus Oscarsson

Men Demokraternas tre senaste presidenter; Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama har i stort sett stått för samma politik som sina republikanska motsvarigheter även om Obama var ovanligt försiktig med att inleda väpnade konflikter. Det är sannolikt huvudanledningen till att Syriens diktator Assad inte stoppades i det hemska inbördeskrig mellan Syriens folk och militärregimen som sedan utvecklades till världens nu mest uppmärksammade krig där över en halv miljon människor bedöms ha dödats, framförallt av Syriens regim.

USA:s utrikespolitik har i årtionde efter årtionde karaktäriserats av flera stabila positioner.
1. Att ha en nära och varm relation med sina främsta allierade i Västeuropa.
2. Att NATO ses som den självklara basen för att
skydda Östeuropa.
3. Att Ryssland är den naturliga motparten så länge landet är odemokratiskt, korrupt, stödjer diktaturer och bekämpar mänskliga rättigheter.
4. Att motarbeta diktaturer.
5. Att vara redo att rycka ut om någon befolkning i världen hotas av ond bråd död.

Dessa punkter har president efter president skrivit under på oavsett om de tillhört Republikanerna eller Demokraterna.
Västeuropa med EU och framförallt Frankrike, Tyskland och inte minst Storbritannien i spetsen har alltid varit USA:s främsta allierade efter andra världskriget. Och NATO har sedan 1951 fungerat som grundbulten i USA och västs försvarsallians. Ryssland och kommunistblocket med sina hårdföra diktaturer blev en naturlig motpart och i takt med att Östeuropa befriats från kommunismen har Ryssland stått kvar som den självklara geopolitiska motparten.
Men allt det här har Donald Trump kastat överbord trots att både Bush och Obama haft likartade linjer
förutom på punkt 5 där Obama svajade kring Syrien.
En genomgång världsdel för världsdel visar på den väldigt stora omsvängning som skett avseende USA:s utrikespolitik sedan Vita Huset fick en ny herre.

Nordamerika

Bush genomförde sitt första statsbesök till Mexiko som han satsade stort på att skapa en god relation till. Han intygade för Mexikos president Vicente Fox att USA såg Mexiko som sin viktigaste allierade i regionen. Samtidigt utmanades relationen av gränsfrågan med många mexikaner som olagligen tog sig över till USA. Obama fortsatte på Bushs spår och jobbade intensivt på en varm relation med Mexiko. Men Trump gjorde precis tvärtom. Huvudtemat redan i hans första tal när han annonserade sin presidentvalskampanj var en attack mot Mexiko. Hans fras ”de drar med sig knark, de drar med sig brott, de är våldtäktsmän, och några, antar jag, är bra personer” skapade enorma svallvågor inte bara i USA utan över hela världen och framförallt i Mexiko förstås. Sen kom Trumps besked om att det skulle byggas en ”big, beautiful wall” mot Mexikos gräns. Han utfall mot Mexiko höjde hans popularitet i Republikanernas primärval men sänkte USA och Mexikos relation till den sämsta i mannaminne. Även förbindelserna med Kanada har fallerat eftersom Trump lovat att riva upp handelsavtalet Nafta. Därefter har han dock ändrat sig både en och två gånger. Rent allmänt är Trump mycket impopulär i det betydligt mer liberala Kanada.

Sydamerika

En rad socialistledares framfart har under många år lett till frostiga relationer mellan USA och flera sydamerikanska länder. Bush försökte dock skapa varmare relationer med bland annat Brasilien och Obama försökte sig på en riktig charmoffensiv. Men med Trump är det återigen frostigare. Hans popularitet har sedan länge varit mycket låg i Sydamerika.

Europa

Bush som person var inte vidare populär i Västeuropa men han var noga med att värna relationerna med EU och Nato. Det rådde aldrig någon tvekan om att USA backade upp Europa vid eventuella konflikter och i länder som Polen, Tjeckien, Estland, Lettland och Litauen firades Bush som en stor hjälte. Hans tydliga linje mot Ryssland och försvar av Östeuropa sågs som en garant för fred och frihet. Washington satsade stort på goda relationer och fick också ett omfattande stöd för sina militära insatser i bland annat Irak från en rad europeiska länder inklusive Danmark. När Obama tog över rodret närmast exploderade Europa av kärlek till USA:s första svarta president. Han var sannolikt populärare i Europa än till och med Europas egna regeringschefer. Den enda som möjligen var mer i ropet än Obama själv var hustrun Michelle. När han gjorde statsbesök fick han en rockstjärnas mottagande och när Obama kom till Sverige på besök framhöll Alliansregeringen att relationerna med USA aldrig hade varit så goda. USA och Europas samarbete, den så kallade transatlantiska länken, var starkare än någonsin. Äktenskapet mellan USA och Europa som kan ses som en garant för en stabil världsordning där demokrati och frihet hålls högt var robust och blomstrande som aldrig förr. Men sen slog en bomb ned – eller som jag brukar säga, motsvarande en elefantunge som rusar in i Mall of Scandinavia. Först skrattade många i högan sky men när elefanten började trumpeta och hoppa runt i butik efter butik blev det närmast panik. Elefanten Trump gjorde entré med dunder och brak till omvärldens och Europas förskräckelse.  För första gången någonsin gullade USA:s president i stora lass med Rysslands ledare samtidigt som han vräkte ur sig än det ena, än det andra mot ledarna i Tyskland, Frankrike, ja till och med mot påven. Och när Trump sågade Nato med kommentaren att det inte alls var säkert att han tänkte försvara Estland, Lettland och Litauen vid ett eventuellt ryskt anfall trillade Europas ledare bakåt av chock. Man skulle kunna skriva en hel tidning bara med alla skandaler som Trump ställde till med under valkampanjen. Det tog liksom aldrig slut och när det på morgonen efter valet stod klart att han besegrat Europas favorit Hillary Clinton trodde man knappt att det var sant. Trump meddelade snabbt att det stora handelsavtalet med Europa inte skulle bli verklighet. Sen gick han även ut med beskedet att USA tänkte fimpa sin medverkan i det världsomfattande klimatavtalet från Parismötet med fokus att bekämpa de farliga klimatförändringarna. Hans popularitet dalade lika kraftigt som Niagarafallet. Men på de allra flesta geopolitiska punkterna har Trumps turbulenta uttalanden ofta stannat vid just uttalanden. Hans försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis och utrikesminister Rex Tillerson var mycket tydliga med att Nato är centralt för USA och Ryssland ska hålla sig på mattan.

Afrika

George Bush har hyllats till och med av USA:s vänster för sina insatser i Afrika. Allt ifrån hans bidrag till det historiska fredsavtalet i Sudan 2005 till Bushs omfattande arbete mot hiv, aids och malaria har varit av mycket stor betydelse för Afrika. Bush fick till och med beröm av U2-sångaren Bono som annars är en känd Bushmotståndare. Obama behövde inte mer än visa sig i Afrika förrän folk gick man ur huse för att få en skymt av presidenten. Efter hans valseger 2008 målades Obamas porträtt på murar, bussar och t-shirts runt om i Afrika. Restauranger, skolor och till och med barn döptes efter USA:s för-sta svarta president. Afrika är en kontinent med enorm tillväxtpotential och många ungdomar med möjlighet att lyfta sina länder och befolkningar från u-landsnivå till tigerekonomier. Men omvärldens investeringar och biståndsprojekt är i många fall avgörande för att framgångar ska kunna skördas. Trumps besked om att biståndet ska skäras ned har inte fallit i god jord i Afrika.  Hans beslut att slopa klimatavtalet skapar också oro – bara i Nigeria bor 20 miljoner personer vid landets  kustremsa som hotas vid stigande havsnivåer. Vidare fruktar miljoner och åter miljoner afrikaner torka och vattenbrist vilket hotar det viktiga jordbruket. Trumps nonchalans mot klimathotet har väckt mycket missnöje i Afrika. Trumps krav på att införa reseförbud från en rad muslimska länder har också lett till omfattande kritik på den afrikanska kontinenten. Steget från Obama till Trump har varit avgrundsdjupt för Afrika.

Asien

Bush arbetade under sina åtta år framgångsrikt med att förbättra relationerna med Indien, Sydkorea och Japan. Framförallt satsade han på den växande jätten Indien. Mot slutet av sin period fick Bush också till varmare relationer med Kina vilket var en klar fördel för Obama när han tog över i Vita Huset. Obama lade stor kraft på att minska USA:s engagemang i Mellanöstern för att istället växla upp engagemanget i Sydostasien. Hans kronjuvel var satsningen på handelsavtalet TPP mellan USA och över tio länder i Asiens Stillahavsregion. Obamas lyckades även få med Kina på klimatavtalet och byggde också vidare på relationen med Indien. En av hans största framgångar var den demokratiska utvecklingen i Burma.  När Trump kom in i bilden försämrades USA:s relation med de allierade i Asien drastiskt. Han gjorde positiva omdömen om Nordkoreas diktator vilket skapade stor oro i Sydkorea och Japan. När han indikerade att Sydkorea och Japan borde skaffa kärnvapen blev det närmast krigsrubriker i media hos de båda nyckelallierade i maktbalansen gentemot Nordkorea och Kina. Kina fick skopa efter skopa av Trump under valkampanjen och innan han ens svurit eden ringde Trump upp Taiwans ledare vilket ledde till diplomatisk kris på högsta nivå. Det var första gången sedan 1979 som USA:s president och Taiwans ledare talades vid. Peking reagerade med ilska och bestörtning.

Oceanien

Australien och Nya Zealand har traditionellt sett varit självklara allierade till USA ända sedan andra världskriget. Bush hade varma relationer med Nya Zealand under sin period och det lilla ölandet bidrog med styrkor till Bush krig mot terrorismen i Afghanistan. Obama fortsatte det nära samarbetet med Nya Zeeland även under sina åtta år vid makten. Men när Trump tog över blev samarbetet med både Australien och Nya Zeeland snabbt försämrat. Ett telefonsamtal mellan Donald Trump och Australiens premiärminister Malcolm Turnbull som var tänkt att stärka de båda länderna relation slutade med ett praktbråk om USA:s löfte att ta emot en grupp flyktingar som befann sig i Australien. Enligt media kallade Trump samtalet för det värsta på hela dagen och sade att det till och med var trevligare att tala med Putin på telefon. Som grädde på moset ställde Trump även till det rejält med Nya Zeeland där upprördheten blivit stor över hans beslut att säga nej till det stora handelsavtalet med Nya Zeeland och övriga Stillahavsregionen. De miljömedvetna nya zeeländerna var inte heller glada över Trumps beslut att USA skulle lämna klimatavtalet. På gatorna i Nya Zeeland kastade upprörda invånare vattenfyllda kondomer på en Trumpdocka i jätteformat.

Negativ till frihandel

Ett av Donald Trumps främsta kännetecken som president har varit hans motstånd mot frihandelsavtal. I sitt installationstal när han svor eden i Washington DC betonade han sitt favorituttryck ”America First” och att han kommer bekämpa diverse handelsavtal. Han vill istället satsa på USA med syfte att skapa fler jobb på hemmaplan. Detta är en strategi som är fullkomligt galen. Det finns såvitt känt inte ett enda rimligt exempel i världshistorien där fler avgifter, högre tullar och mer handelshinder har lett till att det skapats fler jobb på hemmaplan. Istället är det precis tvärtom. Många miljoner jobb i USA är beroende av exportindustrin och att USA kan handla med omvärlden. Och detta är ju något Donald Trump själv har stor kunskap och erfarenhet av med sina egna företag i Trumpsfären som under årtionden haft en livlig handel med till exempel Asien.

Fake news

Kan det vara så att Trump har rätt i att det mesta är medias fel, han brukar ju ta till sitt favorituttryck fake news när något går honom emot. Ja det händer att han får en felaktig hantering av media men i de allra flesta fallen är det naturligtvis självförvållat. Att överhuvudtaget gnälla på media stup i kvarten är en farlig tendens som man tidigare sett i Turkiet vars auktoritäre ledare stängt igen tidning efter tidning som inte skrivit som han vill och därefter kastat journalister i fängelse. I ett sådant klimat ska USA – som brukar kallas för den fria världens ledare – vara extra noga med att värna den fria pressen, och absolut inte underblåsa fientliga stämningar mot media.
Sen är det inte fel att Trump har en direktkanal till väljarna via till exempel Twitter och att han emellanåt inte köper vad som helst som förs fram i media. Men det måste finnas en rimlig balans. Det här med balans har dock aldrig varit Trumps starka sida.

Ljusglimtar

Men är allt bara botten och blä med Trumps politik?
-Nej, det finns ljusglimtar och framförallt är det stor skillnad på vad Trump vräker ur sig och vad hans
regering sedan faktiskt gör. En ljusglimt kan på sätt och vis sägas vara Taiwan. Det råder en lång och svår diplomatisk konflikt mellan Kina och Taiwan. Kina menar att Taiwan bör ingå i fastlandskina medan Taiwan hävdar att det är Taiwan som är det riktiga Kina. När kommunisterna tog över i Kina så flydde den gamla kinesiska regeringen till Taiwan som idag är en blomstrande demokrati med fria politiska val och en vibrerande press till skillnad mot Kina som är en blodig diktatur som ständigt bryter mot mänskliga rättigheter. Men på grund av Kinas starka ställning har omvärlden tvingats låta Kina gå före och sedan 1971 är det Kina som representerar regionen i FN medan Taiwan tvingades lämna. USA har dock alltid stått på Taiwans sida och Bush klargjorde 2001 att USA är redo att försvara Taiwan i händelse av en attack från Kina och Obama skrev under ett gigantiskt vapenförsäljningsavtal till Taiwans försvar.

När Trump vunnit presidentvalet ställde han genast till med en stor skandal då han tog emot ett telefonsamtal från Taiwans president Tsai Ing-Wen som ville gratulera till segern i presidentvalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller blivande sådan talade direkt med Taiwans ledare. Händelsen fick enorm uppmärksamhet och Kina svarade med vrede. USA har ju godtagit Kinas policy om ”One-China” och det kontroversiella telefonsamtalet indikerade att Trump trots uteblivna diplomatiska
förbindelser ändå erkände Taiwan. Att detta kan klassas som en ljusglimt beror på att Trump därmed markerade, på samma sätt som Bush och Obama, ja ännu tydligare, att Taiwan med sin demokrati och yttrandefrihet är föregångslandet i relation till det demokratiska mörker som råder i Kina. Det var en tydlig markering för frihet från Trumps sida, om än oväntad och fräck. Trump Style.

Sen har vi Nordkorea. Den sekteristiska personkultsdiktaturen som hotar omvärlden med kärnvapenkrig titt som tätt är en dyster tragedi på vår planet. Trump har fått kritik för sin ovanligt tuffa retorik mot landet och han har skyllt på tidigare USA-presidenter för att situationen har uppstått. Och där har Trump helt klart en poäng. Det är under Clinton, Bush, och Obama som situationen med Nordkorea försämrats kraftigt. Gång på gång har man gjort olika överenskommelser som alla gått ut på att landet ska få diverse former av stöd i utbyte mot att man minskar hotfull-heten och inte utvecklar kärnvapen. Men varje gång har Nordkorea brutit överenskommelserna utan att USA agerat på ett sätt som stoppat landet. Nu är Nordkorea på gränsen till att ha utvecklat långdistansrobotar som kan bära kärnvapen och därmed ha uppnått sitt skräckfyllda mål som rent teoretiskt kan sluta i något av den värsta katastrof världen skådat. Trump har rätt i att tidigare presidenter bär en klar skuld till den förödande utvecklingen. Då inget annat fungerat är det naturligt att prova nya metoder men det är ännu oklart vad Trump kan åstadkomma i frågan.

Den största ljuspunkten när det gäller den vilda elefantungen som skuttar runt inne på Mall of Scandinavia och Trump-etar för fulla muggar är att den i regel inte verkställer alla hot den trumpetar om. Tvärtom blir det istället ofta så som motståndarelefanten Hillary Clinton trumpetade om i valrörelsen. Avseende Syrien var det en självklarhet för både Demokraterna och Republikanerna att markera hårt mot diktatorn Assad och försöka stödja de få moderata rebeller som ännu fanns kvar i Syrien i kampen mot den blodiga militärregimen, något som Obama misslyckats med. Men Trump sade tvärtom att han inte tänkte sända något stöd och gav istället indirekt stöd till Assad och Ryssland vilket till och med fick hans egen vicepresidentkandidat Mike Pence att reagera.  Men när det kom till kritan och Trump slutligen satt i Vita Huset efter valet så gjorde han tvärtom. Till skillnad från Obama gav Trump order om att bomba Assads flygvapen och på samma sätt blev det kovändning om Ukraina liksom även skyddet av Baltikum där regeringen Trump vände sig mot Ryssland trots att man signalerat motsatsen i valkampanjen.  Var Trumps vingliga och trumpetande resa som president kommer sluta är det ännu ingen som vet. Men att han kommer göra många ytterligare förbluff-ande uttalanden är det nog ingen som tvekar om. De kommer på rullande band i stort sett varje dag. Men det som verkligen räknas är det som händer i praktiken och en sak har vi lärt oss vid det här laget – det blir ofta precis tvärtom!